Det här med träning går inte så bra för mig just nu. När jag flyttade hit tänkte jag att när jag ändå startar om på nytt kan jag lika gärna ta tag i träningen också. Men det gick ju inte riktigt som jag tänkt. Tog låång tid innan jag faktiskt vågade mig ut på en powerwalk runt området och när jag kom tillbaka kände jag mig riktigt pepp på att fortsätta. Andra gången, veckan efter kommer jag på den dumma idéen att jag ska nog testa springa lite eftersom jag har så mycket spring i benen. Det var inte smart då jag som alltid fick ont i både knän och ljumske och blev avskräckt och gav mig inte ut veckan därpå pga detta. När jag väl tänkte att nu ska jag undvika smärta och testa igen blir jag sjuk. En fyra veckors lång förskylning blev det + förra veckan som var lite för säkerhets skull.

 

Så nu är vi här idag. Var sjukt pepp hela dagen och kände verkligen att nu jävlar ska jag röra på benen. Så, vad händer då?

 

Jo, mamman fastar i en trafikstockning och kommer hem 40 min senare en vanligt. När jag går nerför trappan och ska öppna dörren åt henne missar jag självklart ett trappsteg och vrickar foten. På något sätt känns det som att någon inte vill att jag ska komma igång med min träning. Jag har svårt att komma igång när allting är som det ska vara. Behöver inte sjukdomar, dumma idéer och andra problem som hindrar mig ännu mer. 

 

Saknar min simträning. Fasta tider och tränare som säger till mig vad jag ska göra. Att försöka träna på egen hand går just nu åt helvete, eller det har det gjort sen jag slutade med simträningen för ett år sedan.