Jag är så sugen på att blogga och skriva igen så varför inte. Kan inte garantera att det blir någon regelbunden uppdatering dock.

 

Avslutade min sista tenta för denna perioden för 2,5 timme sedan och det är såå skönt att ha de klara. Men imorgon börjar tre nya kurser och det är dags att börja sätta upp en planering för dem. På gymnasiet där läraren gav en all information på ett papper i handen första lektionen gäller tyvärr inte här. Nej, nu ska man själv leta upp all information om grupper, salsplaceringar, föreläsningsplaner, inlämningsuppgifter, prov och obligatoriska lektioner. Ja men det kan väl inte vara så farligt tänkte jag. Oj vad jag misstog mig. 

 

Ingen av den här informationen finns samlat på ett och samma ställe på KTHs hemsida. Utan man får klicka sig runt och leta under rubriker där man tror att det inte alls kan gömma sig någon livsavgörande information. Men jo, det gör det! 

 

Just nu håller jag på att bli galen på KTHs hemsida som kraschar om och om igen för mig. Den pallar tydligen inte trycket av alla tusentals studenter som nu, sista kvällen av ledigheten, bestämmer sig för att det kanske är bra att veta vart jag ska ta vägen imorgon.

 

Själv är jag fortfarande lika lost efter 1,5 timmas letande på KTHs hemsida.

 

Det har ju varit ganska så tyst här nu ett bra tag. Och kände att jag kanske borde skriva vad det var jag faktiskt väntade på i förra inlägget. Det kanske inte var så svårt att lista ut att jag väntade på mitt antagningsbesked från högskolan.

 

Och ja, såhär i början av december så har jag snart redan gått en termin på den utbildning som jag verkligen hoppades på att bli antagen till. Många stora förändringar i mitt liv hände pågrund av detta och det har varit otroligt roligt, spännande och lite läskigt på en och samma gång. 

 

Så vart har jag då tagit vägen? Jo, jag pluggar till civilingejör inom samhällsbyggnad på KTH i Stockholm.

Kan inte fatta att jag flyttat till Stockholm. En stad jag inte riktigt har kunnat se mig själv bo i men nu gör jag det och det är bättre än vad jag förväntade mig. Jag älskar utbildningen och den känns väldigt rätt för mig och blir bara mer och mer intressant för varje dag som går. So now you know. 

 

Kan heller inte fatta att det snart är exakt ett år sedan jag flyttade från Dublin. Det känns som om det var igår jag sprang runt på Dublins gator varje helg. 

 

Har funderat på att börja blogga igen men har inte särskilt mycket att skriva om då det enda jag gör om dagarna är plugga, laga mat, plugga, städa, plugga, sova och plugga lite till. Kommer kanske något inlägg då och då när jag kommer ihåg det och faktiskt har något att skriva.

 

Kan knappt vänta längre. Alla tankar rinner iväg till fredag i stort sett hela tiden och det gör mig galen att vänta. Tack och lov att jag jobbar större delen av dagarna för annars hade jag blivit tokig. På fredag får jag reda på hur mitt liv kommer se ut det närmsta året och förhoppningsvis de närmsta 5 åren om jag kommer in vill säga. 

 

Åhh denna väntan.....

 

Innan jag ska somna så blir jag antingen väldigt positiv och tänker att imorgon ska jag ändra mitt liv osv osv, eller så blir jag väldigt negativ och gråter mig själv till sömns för att jag tycker livet är så orättvist. Har nog aldrig somnat och bara känt mig tillfreds. 

 

Just nu är kvällarna mest positiva. Jag tänker att imorgon, imorgon ska jag ringa hundra företag och leta efter jobb, jag ska städa mitt rum och rensa igenom alla mina lådor, jag ska träna/ut och gå, vara kreativ (rita, fotografera, webbdesign e.t.c) osv. Jag tänker att jag ska göra så mycket och just i den stunden tror jag verkligen att jag kan klara det. Jag är så fruktansvärt entusiastisk och hela kroppen känns glad och full att energi. Hade jag klivit upp ur sängen just då så hade jag säkert presterat ganska bra.

 

När jag sedan vaknar av att klockan ringer är allt det här borta. Jag har sovit dåligt (vaknar flera gånger per natt) och är jättetrött. Vilket leder till att jag knappt kan ta mig ur sängen. Sen blir jag bara frusterad på mig själv att jag inte går upp i tid. Jag slösar ju bort en massa massa tid då jag skulle kunna ha hunnit göra massa av det jag planerade kvällen innan. Dagen slutar med att jag inte har gjort någonting av det jag planerade. Kanske att jag plockad upp en tröja från golvet. På kvällen sitter jag där sur och besviken över mig själv för att jag inte gjorde någonting.

 

Jag går till sängs på kvällen med känslan att jag åter igen har svikit mig själv prestationsmässigt. Och åter igen börjar jag planera att imorgon, imorgon ska jag göra allt det där. Då ska jag banne mig visa världen att jag kan. Det blir som en evig cirkel.

 

Jag vet inte hur många bilder jag har av Linneas rygg. Så istället för att bara låta dem ligga på min hårddisk så tänkte jag visa några för er. Eftersom jag faktiskt tycker många av dem är väldigt härliga och onödiga att slösa bort.

 

Jag har aldrig varit särskilt förskjust i min värdmammas mat vilket nog är bra för mig. Eftersom jag då inte äter upp allt. För hade jag gjort det... ja, då hade jag rullat fram längs Dublins gator vid det här laget.

 

Ni kanske undrar vad jag har haft för mig de senaste veckorna. Tänkte att det kanske är bäst att jag skriver det i punktform. Annars blir nog inlägget lite väl långt. 

 

- Varit i Limerick en helg och tog därifrån en tur till Dingle

- Tagit en tour till Wicklow mountains

- Har haft ännu en hamlagad middag hos Madde med Linnea och Roosa. Denna gången blev det tacos och gino.

- Fikat på typ världens bästa café. Drömmer fortfarande om den goda maten jag åt där.

- Funnit min nya favoritfrukost: grekisk youghurt, müsli med russin, nötter och knapriga havregryn och en klementin som är skuren i bitar.

- Träffat flera nya au pairer bl.a. 3 svenska.

- Varit på Dublins kulturnatt, slog två flugor i en smäll och besökte Dublin castle och Book of Kells helt gratis!

- Strosat runt i Dublin

 

Men det största ändå är nog att jag äntligen tog tag i och pratade med min värdfamilj om att jag vill åka hem i December. Datum är inte bestämt än då hon ville vara säker på att en annan au pair kunde komma samtidigt som jag åker. Men någon gång innan jul lämnar jag Irland.

 

Yes! Har äntligen fått en ny laddare till datorn. Får hoppas denna håller längre än 4 veckor. Ska i alla fall vara jätte jätte försiktig med den så att den håller.

 

Ska skriva ett ordentligen inlägg ikväll. Har en massa inlägg och bilder som ska upp nu när jag har fått datorn tillbaka.

 

Hej hej! Lange sedan ni horde nagot fran mig senast. Saknar fortfarande datorsladd. Har jag valdigt tur far jag den i slutet pa veckan annars blir det nasta vecka nagon gang. Har sa sjukt mycket inlagg jag ligger efter med. Men men, det far vi ta nar jag har dator igen.

Just nu lanar jag barnens dator. Den ar inte den basta men den funkar. Skitig ar den dock.

Ses snart igen!

//Anna

STÄDA RUMMET!!
Det ser för jävligt ut! Någon måtta får det faktiskt vara.

Hälsningar dammråttorna under sängen

Då var man tillbaka i Dublin igen. Det har inte hänt så mycket här på ganska många dagar, eller ja väldigt många dagar. Men det har helt enkelt inte blivit av. Har funnits så mycket annat härligt att göra när man är hemma. Att för första gången kunna säga att jag är på semester har varit så sjukt skönt. Ingen har kunnat klaga på att jag inte lyft ett finger på två veckor för man får göra så när man har semester. 

 

Imorgon är det jobb igen och förhoppningsvis med snälla barn och inte allt för mycket städ. Även fast huset just nu ser ut som hej kom och hjälp mig. Man kan ju alltid hoppas att föräldrarna städar upp lite grann.

 

Har tyvärr ingen bild att bjuda på för tillfället. Men en liten uppdatering om läget blev det i alla fall.

 

 

 

Jag har alltid varit en urusel på att springa. När jag var liten så var 1km något jag bara kunde drömma om att klara. Bör kanske nämna att det var en av mina drömmar som kändes mest avlägsna. Till och med att vinna 10 miljoner på lotto låg före.

 

Men nu känner både jaf och min kropp att det får vara nog med lata dagar. Jag har nu efter en väldigt lyckad start gett mig faan på att klara det här. För klarar jag detta klarar jag banne mig allt! Så det så!

 

Har äntligen fått min Mumford & Sons biljett såld. Blev lite orolig där ett tag att jag inte skulle lyckas sälja den då alla tackade nej när de fick veta att det var en e-biljett.

Jag hoppas tjejen som har köpt den får ett minne för livet. Själv ska jag njuta av en vecka hemma i Sverige och umgås med min familj. Vilket jag längtar till något så otroligt mycket! Inte många dagar kvar nu :D

 

 

Idag hade jag bestämt att gå och träna på gymmet med en annan au pair. Kände att nu är det banne mig dags att jag köper det där gymkortet. Finns inga argument för att jag ska låta bli, inte ens att det skulle vara dyrt. För det är det billigaste gym jag någonsin hört talas om. Kostar endast 185 euro för 6 månader, och då får jag både gym, pass och 25m bassäng!

 

Men denna träningskompis ställde in så då frågade jag Marga. Hon hade också tänkt att åka dit ikväll men lite senare. Vi bestämmer tid men precis innan jag ska gå skriver hon och säger att hon har ätit något dåligt och inte mår särskilt bra.

 

Båda mina träningskompisar ställer alltså in och där satt jag på rummet helt nere över att mina planer hade gått i kras. Då jag inte har någon som helst lust att gå till gymmet själv första gången, vet knappt vart det ligger, så bestämmer jag mig för att göra lite övningar här hemma i rummet istället. 

 

Så här sitter jag nu med darrande ben och är allmänt svettig men ååh så stolt jag är över mig själv. Jag kanske inte tog mig iväg till gymmet men detta är en stor förbättring i mina annars väldigt lata kvällar. 

 

Kan inte fatta att jag glömt att publicera detta inlägget idag. Men bättre sent än aldrig antar jag.

 

 

Även fast du går mig på nerverna ibland så älskar jag dig och jag kan inte tänka mig att ha en bättre pappa än du! Det är bara 46 dagar kvar tills vi ses igen och du ska få en fin födelsedagspresent av mig då! 

 

Det här med träning går inte så bra för mig just nu. När jag flyttade hit tänkte jag att när jag ändå startar om på nytt kan jag lika gärna ta tag i träningen också. Men det gick ju inte riktigt som jag tänkt. Tog låång tid innan jag faktiskt vågade mig ut på en powerwalk runt området och när jag kom tillbaka kände jag mig riktigt pepp på att fortsätta. Andra gången, veckan efter kommer jag på den dumma idéen att jag ska nog testa springa lite eftersom jag har så mycket spring i benen. Det var inte smart då jag som alltid fick ont i både knän och ljumske och blev avskräckt och gav mig inte ut veckan därpå pga detta. När jag väl tänkte att nu ska jag undvika smärta och testa igen blir jag sjuk. En fyra veckors lång förskylning blev det + förra veckan som var lite för säkerhets skull.

 

Så nu är vi här idag. Var sjukt pepp hela dagen och kände verkligen att nu jävlar ska jag röra på benen. Så, vad händer då?

 

Jo, mamman fastar i en trafikstockning och kommer hem 40 min senare en vanligt. När jag går nerför trappan och ska öppna dörren åt henne missar jag självklart ett trappsteg och vrickar foten. På något sätt känns det som att någon inte vill att jag ska komma igång med min träning. Jag har svårt att komma igång när allting är som det ska vara. Behöver inte sjukdomar, dumma idéer och andra problem som hindrar mig ännu mer. 

 

Saknar min simträning. Fasta tider och tränare som säger till mig vad jag ska göra. Att försöka träna på egen hand går just nu åt helvete, eller det har det gjort sen jag slutade med simträningen för ett år sedan.