Jag var väl mer eller mindre skräckslagen när de första intresseanmälningarna trillade in i min inkorg. Jag hade ingen aning om hur detta fungerade och vad jag hade att vänta mig. Vilka frågor var viktiga att ställa och vilka skulle man helst vänta med? Tänk om jag inte hittade någon familj alls som ville ha mig? Eller att jag hittade en familj, åkte och sen när jag kom dit skulle de inte alls vara som jag hoppades.

 

Allt detta la jag dock snabbt åt sidan när jag började mejla med alla dessa olika familjer. Många märkte jag ganska snabbt att jag inte var intresserade av. Jag sökte en del på google efter bra frågor man kunde ställa just för att inte glömma något. Vilket var för mig ganska lätt hänt då jag snabbt försvinner in i en liten drömbubbla där jag snabbt glömmer det mesta. Till slut hade jag bara fyra familjer kvar och det var även dem jag valde att ta det steget att skypea med. Tre av familjerna bodde i Irland och en bodde i Storbritannien. Den i Storbritannien var en svensk/engelsk familj.

 

Jag var fruktansvärt nervös inför första skypesamtalet och tyvärr så gick det ut över min hörsel. Kan väl säga att inte kommer ihåg mycket av det samtalet då jag knappt minns vad vi pratade om. Men jag kände ganska direkt att det inte var min typ av familj så det gjorde inte så mycket. De andra samtalen gick bättre, då jag innan skrev ihop allt jag visste om de olika familjerna och en massa frågor jag kunde ställa. 

 

Matchningsprocessen var en väldigt intensiv period för mig då allt gick så väldigt snabbt från det att jag la upp min fulla profil på aupair-world till att jag tackade ja till den familj jag om lite mer än 2 veckor åker iväg till. Rättare sagt så tog det 2 veckor exakt. Frågorna som snurrar i mitt huvud just nu är om det kommer gå bra, gick det för snabbt att hitta familjen, skulle jag försökt sänka tempot, har jag hittat rätt familj? Alla dessa frågor kommer jag få svar på när jag väl är där men jag hoppas innerligt att det kommer bli den bästa tiden i mitt liv.