Nu när jag har kommit hem från skidresan så är det dags att börja packa på alvar inför Dublin. Men jag har redan nu insett att min ekvation inte kommer gå ihop. Jag sitter här och river mitt hår då jag inte kan bestämma mig för vad jag ska lämna hemma och vad jag ska ta med mig. 

 

Men måste tänka på att jag kan köpa saker där, vilket de som känner mig vet är väldigt svårt för mig. Är väldigt snål och vill inte lägga pengar på något jag "nästan" har. Men bort med de tankarna alltså. Sen har jag inte köpt en resväska än heller... Lånar mammas stora resväska just nu så att jag kan se hur mycket som får plats och hur mycket det väger. 

 

Men glömmer man något går det alltid att skicka med posten om så skulle vara. Sen har jag en backupplan om jag inte får med mig allt. Nämligen skicka några sommarkläder med Madde upp till Stockholm i maj då vi ska på konsert där. 

 

Nä, nu ska jag fortsätta packa. Hoppas jag har något år kvar på huvudet när jag är klar.

 

Sista veckan i Sverige kan inte ha spenderas på ett bättre sätt än i skidbacken. Så det är vad jag har gjort denna veckan. 

 

Det var bara jag, min pappa och min lillasyster Elin som åkte denna gången. Men det var trevligt det också. Inte så mycket bråk och inte lika trångt som det brukar vara. Vi var för första gången i Stöten och det var en helt okej anläggning. Tyvärr var det ganska få fina backar men de som fanns var väldigt kul att åka. Tyvärr åkte vi hem idag redan. Skulle egentligen åka hem imorgon men pappa orkade inte åka mer pga träningsvärk. 

 

Liten bildbomb från veckan. Alla bilderna är tagna med min mobil.

 

 

Jag var väl mer eller mindre skräckslagen när de första intresseanmälningarna trillade in i min inkorg. Jag hade ingen aning om hur detta fungerade och vad jag hade att vänta mig. Vilka frågor var viktiga att ställa och vilka skulle man helst vänta med? Tänk om jag inte hittade någon familj alls som ville ha mig? Eller att jag hittade en familj, åkte och sen när jag kom dit skulle de inte alls vara som jag hoppades.

 

Allt detta la jag dock snabbt åt sidan när jag började mejla med alla dessa olika familjer. Många märkte jag ganska snabbt att jag inte var intresserade av. Jag sökte en del på google efter bra frågor man kunde ställa just för att inte glömma något. Vilket var för mig ganska lätt hänt då jag snabbt försvinner in i en liten drömbubbla där jag snabbt glömmer det mesta. Till slut hade jag bara fyra familjer kvar och det var även dem jag valde att ta det steget att skypea med. Tre av familjerna bodde i Irland och en bodde i Storbritannien. Den i Storbritannien var en svensk/engelsk familj.

 

Jag var fruktansvärt nervös inför första skypesamtalet och tyvärr så gick det ut över min hörsel. Kan väl säga att inte kommer ihåg mycket av det samtalet då jag knappt minns vad vi pratade om. Men jag kände ganska direkt att det inte var min typ av familj så det gjorde inte så mycket. De andra samtalen gick bättre, då jag innan skrev ihop allt jag visste om de olika familjerna och en massa frågor jag kunde ställa. 

 

Matchningsprocessen var en väldigt intensiv period för mig då allt gick så väldigt snabbt från det att jag la upp min fulla profil på aupair-world till att jag tackade ja till den familj jag om lite mer än 2 veckor åker iväg till. Rättare sagt så tog det 2 veckor exakt. Frågorna som snurrar i mitt huvud just nu är om det kommer gå bra, gick det för snabbt att hitta familjen, skulle jag försökt sänka tempot, har jag hittat rätt familj? Alla dessa frågor kommer jag få svar på när jag väl är där men jag hoppas innerligt att det kommer bli den bästa tiden i mitt liv.

 

Det börjar kännas lite mer som en verklighet nu när flyget faktiskt är bokat. Vilket gör mig allt mer nervös men blir samtidigt bara mer och mer pepp på denna resa.

 

Efter att jag bestämt mig för att åka så var det dags att försöka hitta en värdfamilj. Skulle jag välja att åka via en agentur eller skulle jag åka privat? Jag googlade en massa och klickade in på en många olika sidor. När det kom till agenturer så hittade jag ingen som jag tyckte riktade sig till de områden jag ville åka. Sen tyckte jag det verkade så himla krångligt med skickande av intyg hit och dit.

 

Jag tog kontakt med en gammal kompis, som jag visst hade varit iväg som au pair året innan, och frågade henne hur hon hade gjort. Hon skrev att hon hade åkt privat via en sida som heter aupair-world.net . Denna sidan hade jag tidigare klickan in på men inte tittat så värst noga. Jag började läsa igenom och det slutade med att jag skapade en profil.

 

 

 

 //Anna

Innan jag började gymnasiet så visst jag att jag inte ville börja plugga på högskolan direkt efter. Jag var alldeles för skoltrött för det. Sommaren innan gymnasiet jobbade jag som simlärare för barn mellan 3 och 13. Detta var en otroligt rolig upplevelse för mig. Simningen hade länge varit mitt stora intresse och den enda fysiska aktivitet jag höll på med och tyckte var rolig. 

Jag var fullständigt livrädd över att misslyckas. Som tur var så var jag inte ensam utan vi var tre stycken som tog hand om dessa simgrupper under en två veckors period. Innan detta hade jag egentligen inte haft någon erfarenhet alls av barn över huvudtaget så detta gjorde mig självklart ännu mer nervös. Men det gick bra och jag uppskattade varje minut jag fick spendera med dessa härliga ungar. 

Det var när jag började första året på gymnasiet som man fick höra alla historier om vad andra personer skulle göra och vad deras syskon hade gjort. Självklart nämndes Au pair och det fångade min nyfikenhet. Jag läste en del om det under min gymnasietid och var även på en föreläsning som en tidigare Au pair höll.

 

Jag fick testa på att vara barnflicka åt min 8åriga kusin 2 dagar i veckan under några veckor sommaren 2012. Vi hade väldigt kul tillsammans även fast jag gjorde ett ton med misstag så skrattade hon mest åt dem. Detta gjorde inte att mitt intresse för Au pair svalnade men jag tog inte tag i saken när jag tog studenten utan lät dagarna gå i hopp om att hitta ett jobb till hösten.

Varför jag inte tog tag i det var nog rädslan över att det skulle gå fel. Att något skulle hända eller att jag helt enkelt inte skulle trivas eller inse att det inte var något för mig och behöva åka hem. För att inte slösa bort en hel höst läste jag till Fysik B eller Fysik 2 som det egentligen var. Avslutade den kursen precis innan jul och tog lite jullov. Men när alla började återvända till skolan och jobbet så insåg jag åter igen att jag inte hade något att göra. Det var då jag bestämde mig för att 2013 inte skulle bli ett år då jag fortsatte sitta inne i min trygghetsbubbla. Det skulle bli det året då jag vågade utmana mig själv och pucha mig att ta steg utanför min lilla lilla trygghetszon. Tankarna om Au pair dök ännu en gång upp och istället för att sitta och fundera tog jag tag i saken. 

 

Au pair är för mig ett sätt att få uppleva ett annat land och en annan kultur från insidan. Jag vill hellre se den sidan än turistversionen. Att samtidigt få träffa nya förhoppningsvis underbara människor som jag kommer ha kontakt med långt efter att jag åkt hem gör det ännu bättre. Jag älskar att se barn leka och lära och jag hoppas jag kan lära dem lika mycket som de troligen kommer lära mig.