Innan jag ska somna så blir jag antingen väldigt positiv och tänker att imorgon ska jag ändra mitt liv osv osv, eller så blir jag väldigt negativ och gråter mig själv till sömns för att jag tycker livet är så orättvist. Har nog aldrig somnat och bara känt mig tillfreds. 

 

Just nu är kvällarna mest positiva. Jag tänker att imorgon, imorgon ska jag ringa hundra företag och leta efter jobb, jag ska städa mitt rum och rensa igenom alla mina lådor, jag ska träna/ut och gå, vara kreativ (rita, fotografera, webbdesign e.t.c) osv. Jag tänker att jag ska göra så mycket och just i den stunden tror jag verkligen att jag kan klara det. Jag är så fruktansvärt entusiastisk och hela kroppen känns glad och full att energi. Hade jag klivit upp ur sängen just då så hade jag säkert presterat ganska bra.

 

När jag sedan vaknar av att klockan ringer är allt det här borta. Jag har sovit dåligt (vaknar flera gånger per natt) och är jättetrött. Vilket leder till att jag knappt kan ta mig ur sängen. Sen blir jag bara frusterad på mig själv att jag inte går upp i tid. Jag slösar ju bort en massa massa tid då jag skulle kunna ha hunnit göra massa av det jag planerade kvällen innan. Dagen slutar med att jag inte har gjort någonting av det jag planerade. Kanske att jag plockad upp en tröja från golvet. På kvällen sitter jag där sur och besviken över mig själv för att jag inte gjorde någonting.

 

Jag går till sängs på kvällen med känslan att jag åter igen har svikit mig själv prestationsmässigt. Och åter igen börjar jag planera att imorgon, imorgon ska jag göra allt det där. Då ska jag banne mig visa världen att jag kan. Det blir som en evig cirkel.