Wow, idag är det exakt två månader sedan jag lämnade Sverige och flyttade till Dublin. Känns helt sjuukt att tiden har gått så snabbt!

 

Alla frågar hela tiden om det här med hemlängtan och jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Vad räknas som hemlängtan? Jag längtar hem till Sverige ja, men känner däremot inte att jag är i något behov av att träffa min familj. Det jag längtar efter mest just nu är ordentlig mat och ett funktionsdugligt hem (hur de klarar sig utan micro förstår jag fortfarande inte, saknar den varje dag). 

 

Veckodagarna är okej men kvällarna är tortyr för mig som alltid vill ha något att göra. Är så fruktansvärt uttråkad. Helgerna är min räddning och är det jag alltid ser fram emot och räknar ner timmarna tills de är här. Men till skillnad från de flesta au pairer som jag har träffat här så är jag inte direkt här för att lära mig språket. Jag är här för att uppleva landet, kulturen och se mig omkring på nya ställen. Resandet som är den stor biten ängnar jag mig åt på helgerna.

 

Att prata engelska hela dagarna är inga problem alls. Märkte mycket tidigt att jag kan prata i stort sett flytande och de ord jag hängde upp mig på i början kan jag nu. Det gick fort att lära sig prata med barnen utan att stamma  men det tog lite längre tid med föräldrarna. Men de senaste två veckorna har det blivit bättre och nu denna veckan har jag knappt hängt mig alls. Det känns väldigt bra och visar väl egentligen att jag fått mer självförtroende i mina kunskaper att prata engelska. Tydligen har jag och Linnea snabbat upp lite dialekt också för vi får alltid kommentarer om att vi låter som dublinbor. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.